Anknytning

by on 1 oktober, 2014

Från det att vi föds är vi ”genetiskt förprogrammerade” att knyta an till våra föräldrar. Orsaken till detta är att människan till skillnad från de flesta andra djur föds med en hjärna som till stora delar är outvecklad åtminstone kunskapsmässigt. Vi har redan från tidiga år ett medfött signalsystem för att tajta till relationen med de vi vill närma oss. På detta sätt skapas känslomässiga band och signalen har många likheter med en flört som vi ofta använder när vi som vuxen försöker närma oss någon som attraherar oss. När du träffar någon använder du vanligtvis samma beteendemönster för att skapa närhet som du gjorde i relationen till dina föräldrar när du var liten.

Konsekvensen av att så många människor är rädda och omedvetna om sitt eget känslosystem, blir att de är otydliga i sina kommunikationer och kan omöjligt hantera varken sina egna eller andras känslor. Av den anledningen ger sig många människor in i osunda relationer som saknar innehåll. De har svårt att skilja på tanke och känsla och har ingen aning om vad känslorna signalerar utan känns det obehagligt är det lättast att ignorera, anser många. Det finns otaliga exempel på hur föräldrar som har svårt att visa och förstå sina känslor kopierar detta till barnen. Hur många gånger hör man inte en förälder säga till sitt barn: ”Inte ska du väl gråta”, och kanske får barnet en glass eller klapp på axeln för att sedan ”rycka upp sig”, där konsekvensen blir att barnet tränger undan sina känslor och lär sig att ignorera känslornas signaler. Många har blivit uppfostrade där negativa känslor inte är tillräckligt ”fina” och bör därför undanhållas. Men en känsla kan aldrig vara fel, våra känslor är en del av oss själva och när man som förälder inte visar att det är okej att känna sig ledsen, växer ett barn upp och tror att han/hon är oduglig.

anknytning

Kommentera