Träning som kärlekshandling eller självskadebeteende – Del 1

by on 15 augusti, 2014

För inte så länge sedan när jag satt på bussen hörde jag två kvinnor samtala som satt i sätet framför mig. Dem hade precis varit på gymmet och jämförde nu sina resultat och antal pass under den gångna veckan. Den ena utbrast panikartat att hon glömt lägga ut passet på sin instagram. Jag drog en djup suck och kände mig illa till mods. Tänk att det kan vara så viktigt att snabbt dokumentera träningspasset på diverse sociala medier. Det här leder minst sagt till en inre stress.

När träningen mestadels handlar om att visa upp sin duktighet och sina resultat för andra är det helt klart en varningssignal. Självklart är det kul att se resultat av det man gör eftersom våra framsteg stärker vårt självförtroende. Men när bekräftelsebehovet får styra har det som började med en rolig grej gått över till något destruktivt. Många är idag väldigt besatta av resultatet och upplever de flesta träningspass som plågor. Detta är onekligen tragiskt när träning verkligen kan vara bland det roligaste som finns.

Jag anser att träning ska vara uppbyggande och inte nedbrytande. Känslan av att vara stark och pigg tycker jag är härligare än sliten och trött.

När motivationen till träningen i vissa perioder sviktar brukar jag ta ett uppehåll. Annars riskerar jag att enbart träna på rutin utan att känna efter vilket kan leda till att jag faller in i destruktiv träning igen som bryter ner min kropp och dit ner vill jag aldrig mer.

Jag ogillar träningsscheman och fokuserar mest på känslan för att låta den styra. Det är viktigt att jag är försiktig med att sätta upp mål inom träningen i och med att jag har en ätstörning i bagaget. Då kan det lätt bli ett måste och för mig är det viktigt att min träning styrs av glädje och inte prestation. Så länge jag tränar för att jag vill och inte måste mår jag bra!

image11

Kommentera