Träning som kärlekshandling eller självskadebeteende – Del 2

by on 16 augusti, 2014

Yvonne Lin är en klok kvinna som författat åtta böcker inom området kampsport och hälsa. Hon är f.d. elitidrottare, hälsovetare och expert på området ortorexi.

I detta klipp beskriver Yvonne vad Ortorexi innebär:http://www.ur.se/Produkter/181215-En-bok-en-forfattare-Ortorexi

En ortorektiker drivs av ångest och inte träningsglädje. Han/hon blir aldrig nöjd med sin träning och hela livsstilen är ofta ett kämpande för att bli den perfekta människan. Personen blir besatt av känslan efter träningspasset, eller känslan av att han/hon är duktig. Den drabbade anser alltid att desto högre träningsdos ju bättre. Men när det kommer till maten är det tvärtom – desto mindre ju bättre. Att äta rätt och träna upptar en ortorektikers hela tankeverksamhet.

När jag hört Yvonne prata tidigare påpekar hon ofta att problematiken inte ligger i hur mycket personen tränar, utan hur förhållandet till träning och kost ser ut.

Utåt sett ser ofta ortorektiker väldigt välmående ut. Det är det farliga eftersom många ser upp till dessa personer och inte har en aning om att det gror en enorm ångest inombords. En ortorektiker identifierar sig ofta med sin träning och eftersom han/hon får mycket bekräftelse och uppskattning från omgivningen blir det svårare för personen att ta ångesten på allvar.

Elitidrottare och ortorektiker kan träna lika hårt. Skillnaden är att elitidrottaren har friska och positiva tankar till kost och träning, framför allt älskar de sin träning.

När man tillfrisknar ifrån en ätstörning är det viktigt att man är försiktig med att börja träna. Till skillnad från kemiska beroenden behöver vi f.d. ätstörda fortsätta äta. Vi kan inte ta bort vårt missbruk utan får lära oss hantera det. Därför bör vi vara väldigt försiktiga med dieter och strikta träningsprogram.

Många längtar tillbaka till sin träning vilket är en väldigt bra motivationskraft i tillfrisknandet. Däremot börjar tyvärr vissa träna alldeles för tidigt och faller längre ner i sjukdomen än tidigare. En del undviker att börja träna igen då de inte vill riskera att träna av fel anledning. Det är synd att behöva avstå helt kan jag tycka, eftersom det inte är nödvändigt. Vi får bara vara extra uppmärksamma på tankarna kring träningen helt enkelt.

Däremot rekommenderar jag aldrig en f.d. ätstörd person att påbörja en diet! Varför utmana ödet när man kan fortsätta må bra? En nykter alkoholist vet vad det innebär att ”bara ta en drink”. Det är alldeles för riskabelt att testa, även om man tror att man kommer kunna kontrollera beteendet denna gång. Det krävs oerhört mycket arbete med sig själv för att den emotionella problematiken bakom ätstörningen/alkoholismen, inte ska vakna till liv igen. Fundera istället på vad som kan ha utlöst känslan av att vilja testa en diet igen, fråga dig själv ”försöker jag smita ifrån något jobbigt i mitt liv nu?” Kanske är det ett tecken på att du behöver stanna upp och inte använda samma flyktbeteende igen? Det behöver inte alltid vara så ofta kan det vara början av ett bakslag.

Träning kan komma att bli en stor del i ens liv igen och det behöver absolut inte vara något farligt i det. I kommande inlägg ger jag exempel på personer som tillfrisknat ifrån sina ätstörningar och fortfarande kan ha träning som ett stort intresse som de brinner för och även jobbar med.

 

träning

 

Det är så lätt att ta till kortsiktiga lösningar för att lindra sitt dåliga mående. Det kan vara spel, sex, relationer, träning, arbete, alkohol eller droger för att ta några exempel. En del tar till socker när de känner oro eller ångest, andra festar så mycket som möjligt och vissa lindrar sin ångest på gymmet. Det är underbart att träning ger oss endorfinkickar, men det ska inte bli en flykt ifrån något underliggande. I början är det inte många som inser att de faktiskt mår dåligt. Det kan börja med ett sug efter mer alkohol, eller ett ökat bekräftelsebehov både inom relationer och i övrigt.

Sund vs osund träning:
En frisk och välmående person äter för att ORKA träna och använder inte träningen som ett medel för att ge sig själv tillåtelse att äta. Vi tränar av kärlek och rörelseglädje och går inte och tränar bara för att ångesten ska släppa. Jag längtar mig inte igenom varje pass för att få det överstökat utan njuter oftast av varje minut även när motvinden sticker i benen när jag cyklar, eller då jag ska upp för en riktigt brant backe. Jag känner mig så levande när jag tränar.

En frisk person är inte rädd för att äta, utan laddar man upp med bra och mycket mat när man vet att ett hårt träningspass väntar. Det har en ortorektiker svårt för, de fortsätter hellre att strikt följa sin svältkost istället för att äta mer för att ha mer energi på träningen och ta den till nästa nivå. Ortorektikers prestationsförmågan försämras alltmer. Även om träningsmängden är hög upplever dessa personer ökad andfåddhet eftersom de ofta är övertränade. En ortorektiker låter i de flesta fall utseendet komma först och inte energin och träningsglädjen.

Jag bör förtydliga att alla ätstörningar ser olika ut från person till person. Det gemensamma är ett extremt kontrollbehov. Ortorektiker har även gemensamt att de är besatta av känslan att känna sig ”ren”.

riskbruk_missbruk_beroende

Kommentera