Träning och fd. anorektiker

by on 23 september, 2014

Inte ifrågasätter vi väl när vi då och då behöver ladda vår mobiltelefon? När det kommer till träning är det lika viktigt att vi mänskliga varelser laddar våra batterier ibland och vågar vila. Gör något annat både för att byta perspektiv och återhämta dig både fysiskt och mentalt för att må bra och utvecklas i längden.

Paolo Roberto brukar ibland skriva ”våga vila” på Twitter och någon gång skrev han ”att vila är ett vapen” vilket jag tyckte var ett bra citat.

Göran Kenttä och Michael Svensson har författat boken ”Idrottarnas återhämtningsbok”. Det är en bok som behandlar ämnet återhämtning inom idrotten och påpekar hur viktigt det är. Ett exempel på när det har gått riktigt illa är Linus Thörnblad som avslutade sin karriär som höjdhoppare i förtid pågrund av utbrändhet och depression.

Får du ångest av att vila? En ortorektiker kan inte vila, utan fokuserar mer på kvantitet än kvalitet i sin träning, hellre sliten och fler träningstimmar än kvalitet och härlig energi på varje pass.  När vi upplever ångest bör vi alltid stanna upp – då är det något som är tokigt. Ångest bör alltid tas på allvar, känslans budskap är att vi lever på ett sätt som inte är gynnsamt för oss, utan kanske till och med skadligt. Man kan tycka det är mindre kul att vila när man älskar att vara aktiv men det är en annan sak. Många slänger med ordet ”ångest” utan att riktigt veta vad det innebär. Får du riktig ångest av att vila eller är du bara uttråkad?

Paolo Roberto skrev igår något väldigt klokt på sin Instagram: ”din träning ska göra ditt liv bättre inte vara ditt liv! Din träning får aldrig komma i vägen för att ha det roligt, äta gott och umgås med trevliga människor. Livet blir bättre om man hittar en balans!”

Den personliga tränaren Anna Lissjanis som skriver på bloggen http://trendotraning.se (som dessutom är en av Sveriges största träningsbloggar), har tidigare i unga år lidit av anorexi men insåg förra året att hon fått ett bakslag, denna gång i form av ätstörningen ortorexi. Hon var modig som i vintras öppet skrev om sitt tillfrisknande. Fantastiskt bra gjort att ta tag i sin problematik och våga dela med sig till så många människor. Hon är en stor inspiration för många! Läs gärna Annas reflektioner i sitt tillfrisknande här: http://trendotraning.se/tag/ortorexi/

Petra Månsson som driver bloggen http://blog.svd.se/maratonbloggen/ har också tidigare i sitt liv tampats med en ätstörning men springer nu Marathon och är ett utmärkt exempel på att det går att träna hårt igen med en ätstörning i bagaget.

Sofie Asp som skriver på bloggen www.soelas.se är en ung tjej som tränar på elitnivå samtidigt som hon tillfrisknar ifrån sin ätstörning. Följ gärna hennes resa till ett friskare liv! Hon är väldigt ärlig och jordnära i sina texter och delar öppet med sig ifrån sitt innersta.

Den unga personliga tränaren Emma Barremyr skriver på bloggen ptbyemma.se och lever en hälsosam livsstil med näringsrik kost och träning. Emma är verkligen ett bevis på att det går att fortsätta ha en hälsosam livsstil även om man har lidit av ätstörningar.

Om ni f.d. ätstörda känner er redo att börja träna igen så gör det. Det jag däremot rekommenderar är att ni i så fall har en handledare/träningscoach som kan hjälpa till med att vara uppmärksam så ni inte tappar kontrollen igen och tränar av fel anledning.

Alla dessa fantastiska kvinnor jag nämnt ovan förespråkar precis som jag att ni kastar ut alla förbud – gärna vågen också! Dessa kvinnor tränar för att de älskar att det och äter god och näringsrik mat för att själ och kropp ska må bra – inte krångligare än så! Inga destruktiva dieter och inga strikta träningsscheman att bli slav under.

kvinna_hangmatta_280x394

2 Responses to “Träning och fd. anorektiker”

  • Vickan skriver:

    Hej!!

    Har haft anorexi i 5 år nu, och just nu är jag ganska illa däran. Det har gått upp och ner i tre år, men har aldrig varit så dålig som jag är just nu. Jag är så medveten om min problematik men det är viktigt att jag har någon som stöttar upp mig men det upplever jag inte att jag har nu. Mycket beror på stress, både från studier och ifrån min familjesituation.

    Har gått på BUP i ett år nu men känner inte att jag kommer framåt, tvärtom. Jag upplever inte att de förstår mig och känner bara att jag är en i mängden på min avdelning.

    Snälla, kan du hjälpa mig? eller vet du någon jag kan vända mig till? Gärna någon som haft ätstörningar själv, så man verkligen vet att den förstår en. PÅ RIKTIGT.

Kommentera