Att göra slut med sitt eget barn

by on 3 december, 2014

Hur blir tillvaron när ens eget barn drabbas av en ätstörning?

Det är en sen fredag eftermiddag och jag har precis kommit hem från skolan. Jag känner direkt att det är något som inte stämmer. Det ligger någon slags obekväm tystnad i hela stämningen. Jag går in i köket och där sitter mamma och pappa med en lapp på bordet. De tittar på mig och ser väldigt besvikna ut.
– Vi fick en lapp igår, läs!
Deras röster blir snabbt allvarliga. Efter jag läst de två första orden inser jag direkt vad detta handlar om.

Under denna period gick jag ständigt runt i lögner och blev inte förvånad över att mamma och pappa ”kommit på mig”. Mitt löfte hade jag ännu en gång brutit. På lappen stod följande: ”vi vet att du har egna soptunnor, släng dina sopor i dem istället” och den kom ifrån våra grannar som bor lite längre bort i kvarteret. Varje dag tog jag upp den lagade maten på mitt rum för att det skulle se ut som om jag åt. Men jag hällde alltid ner maten i ICA-kassar, som jag sedan slängde i grannarnas stora soptunnor när jag var på väg till skolan nästa dag. Jag visste att mamma och pappa dagligen kollade våra egna sopor för att se om jag slängde mat.

Skammen och skulden hade aldrig varit större. Jag och mina föräldrar hade för inte så länge sedan ett samtal där jag, en gång för alla, lovat att jag skulle börja tala sanning och även försöka börja äta – på riktigt denna gång. ”Vi trodde att vi kunde lita på dig nu Malin, men så ljuger du och smusslar med hemligheter ännu en gång”.

Om jag inte hade valt att från och med den dagen lägga alla kort på bordet, hade mina föräldrar övervägt att ta till hårdhandskarna och eventuellt stängt dörren, för att få mig att vakna upp och ta tag i min situation.

Nu insåg jag att allt smusslande och smygande med mat hit och dit ändå kommer att komma fram i slutänden. Det går inte att ljuga längre. Det gjorde även ont i mig att se hur jag sårade mina föräldrar gång på gång eftersom jag alltid bröt det lilla förtroende jag hade fått. Nu orkade jag inte längre leva i denna skuld och skam som började äta upp mig inifrån. Det tog enormt mycket på krafterna och var det enda jag kunde tänka på om dagarna. Jag gick i ständig oro och det dåliga samvetet knackade mig på ryggen varje dag.

anorexia

Det är lätt hänt att man blir medberoende när ens barn drabbas av psykisk ohälsa. Att se sitt eget barn hålla på att förtvina bort är nog bland det värsta som finns, ett tillstånd som tär enormt mycket på en. Jag brukar numera prata med mina föräldrar om hur det var för dem att vara en del i mitt sjukdomstillstånd, och om hur det var för dem att befinna sig i ett hav av lögner. Mamma och pappa väljer ofta att beskriva den starka känslan av att vara så otroligt maktlös, men hur de ändå kände ett måste att hänga upp sina liv på att få mig frisk – för vad skulle annars hända med mitt tillstånd om de inte hade koll på mig? De kämpade från morgon till kväll. Deras liv gick från livsglädje till stor sorg och oro. Mestadels av tiden gick åt till att oroa sig, de kunde aldrig slappna av och njuta av livet. Deras kämpande för att få mig frisk höll på att bränna ut mina föräldrar. Det blev ett heltidsjobb för dem bara att hålla reda på om jag var vid liv. Eftersom jag alltid var på vift, för att skydda min ”livsstil”, blev det svårt för dem att ha kontroll över min hälsa och mitt matintag. Deras sömn var nästintill obefintlig, det är ett under för mig att det klarade av sitt vanliga arbete utöver heltidsarbetet med mig.

En av mina äldsta kusiner har tidigare varit drogsmissbrukare och precis som många andra sa hon att den avgörande händelsen som fick henne att ta tag i sin situation, var när hennes syster stängde dörren. Hennes syster (även det en nära kusin till mig) sa att min missbrukande kusin inte var välkommen hem om hon tänkte fortsätta sitt missbruk. Många fd. missbrukare som varit med om samma situation brukar säga: ”jag hatade dem då men idag känner jag mig mycket tacksam över att de vågade stänga dörren för mig”.

Att våga stänga dörren till en familjemedlem som man älskar och bryr sig om, måste vara ett av de svåraste beslut man kan ta. Inte sällan blir anhöriga till en missbrukande familjemedlem utbrända. Många gånger kan sjukdomen tära mer på de anhöriga än de som lider av beroendet. De anhöriga kan bara se på medan vi som varit/är drabbade har makten att faktiskt förändra situationen. Ingen annan kan få dig frisk om du inte själv är villig att göra jobbet och vill, och ingen kan få dig att sluta knarka så länge du inte själv väljer att göra det. Andra kan stötta, hjälpa till och försöka få en motiverad men aldrig ta steget att börja göra jobbet. Därför är det väldigt frustrerade att bara ”se på” hur en håller på att svälta sig själv till döds eller riskera att ta en överdos när som.

Medberoende handlar om att man låter någon annan bli huvudpersonen i sitt eget liv. Man blundar för sina egna behov för att tillfredsställa någon annans. Mina föräldrar blev medberoende till mig och valde i början att låta mig styra och ställa med ingredienserna i maten, allt för att inte kriget skulle brytas ut och för att hålla mig på bra humör. Detta gillade den sjuka delen av mig, jag kunde fortsätta göda mitt kontrollbehov och alla rättade sig efter mig. Men när mitt tillstånd blev allt värre märkte jag att mamma och pappa blev allt strängare, de ansåg inte längre att det var okej att jag fick hålla på med mina destruktiva dieter och det var här jag stack hemifrån. Jag blev rasande och relationen till mina föräldrar blev väldigt destruktiv.

Jag tror att det är nödvändigt att relationen till mellan de anhöriga och den drabbade, under en period behöver vara lite svagare, för att sedan kunna repareras och bli bättre än någonsin. Den tuffa men viktiga personliga utvecklingen som både jag och mina föräldrar gått igenom hade inte varit möjlig om vi inte hade vågat möta varandra i både ilska och oro. Om de hade fortsatt låtit mig kontrollera och sköta min egen kost skulle det nog ha tagit lång tid tills jag skulle bli frisk. Omgivningen måste göra det svårt för den drabbade att fortsätta befinna sig i sin ätstörning om den ska få möjlighet att försvinna för gott. Det krävs att någon vågar säga emot och låta bli att kompromissa med maten. Man får räkna med att det kommer bli arga diskussioner och högt i tak, men till er föräldrar: våga ta den konflikten!

”Eva Billqvist blev medberoende till sin psykiskt sjuka tonårsdotter som hotade att ta sitt liv. Efter nio års helvete brydde hon sig inte längre. Hon var tvungen att släppa taget.” Lyssna på hennes historia här: http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/att-göra-slut-med-sitt-eget-barn-3015884

Kommentera