Bli vän med din kropp!

by on 11 december, 2013

 

 

Cykla

 

Detta är verkligen livskvalitet för mig. Finns inget bättre sätt att starta dagen på, det skulle vara att cykla utomhus såklart men nu är det för kallt för det.
I morse när jag cyklade framför soluppgången (helt underbart) kom jag och tänka på hur befriande det är att äntligen ha fått stopp på kriget mellan psyke och kropp. Min fettvalk på magen är för en gångs skull betydelsefull för mig, i den lilla kompisen på magen finns livsglädjen! Äntligen trivs jag med min kropp nu när jag väger betydligt mer än under sjukdomstiden. Jag hade inte kunnat cykla vilket jag älskar, om jag varit kvar i det skick som jag var då. Ofta när jag sitter på cykeln kommer sådana tacksamma tankar till mig. Jag tänker på hur jag såg ut när jag var lite mulligare, innan jag blev sjuk, och kan inte förstå hur jag velat förändra den kroppen. Jag var ju fin som jag var!

Hur tänkte jag när jag ville se ut som en 12 årig pinne, helt utan former? Jag är dock fortfarande liten, men det trivs jag med, det gör mig till just den Malin Rosén jag är. Jag har kommit fram till att jag är som mest nöjd med min kropp när den inte ser ut som en kopia av slankhetsidealet.
Även om sjukdomstiden var mycket smärtsam så är jag tacksam för att jag genom den vägen har hittat vad jag vill jobba med. Ätstörningar ökar alltmer och det vill jag få stopp på. Jag vill visa ungdomar (finns även ett stort mörkeltal bland vuxna) som lider av ätstörningar, hur fantastiskt det är att bli frisk. Man går miste om så mycket när man väljer slankhetsidealet före det riktiga livet. När jag var sjuk blev jag andfådd bara av att ta på mig kläderna, men så länge jag var smal så var allt ”bra”. De personer som verkligen betyder något för mig och som jag vill ha kvar i mitt liv älskar mig för den jag är, inte på grund av hur jag ser ut. Jag borde även själv ha tänkt på hur viktigt det är att älska mig själv för min personlighet och inte beroende på vad vågen visade. Vilken onödig energi det var som gick åt för att uppnå ett sjukt ideal.

Jag ska göra vad jag kan för att få stopp på ”ätstörningsepidemin”, även om det behövs fler som gör skillnad. Detta arbete får varje dag att bli meningsfull för mig. Det är ofta kärleken till oss själva som saknas, bekräftelse kan vi alltid få utifrån men det skapar bara begär efter mer och kan bli ett destruktivt beteende. Att bekräfta och älska oss själva kan aldrig bli destruktivt, även om det är lättare sagt än gjort.
Just nu verkar det som att ortorexi är den vanligaste ätstörningen. Idag verkar det vara en tävling, där den som tränar mest och äter hälsosammast vinner. Men vad är priset? Personen med strängast diet & träning, kommer förmodligen ligga på dödsbädden när målet är uppnått. Jag trodde inte heller att min ”livsstil” var så farlig, men vet ännu inte hur stor skada mitt hjärta har tagit.

Kan inte alla bara träna för att må bra och för att det är kul? Jag blir så ledsen av att se denna träningshets som växer sig allt starkare och som får mig att bli påmind om min sjukdomstid. Jag hade inte den smala kroppen för att det var lustfyllt att se ut så. Precis som många ortorektiker får höra, fick jag kommentarer om hur ”disciplinerad” jag var, det var förstås innan omgivningen förstod att jag var sjuk. Snälla, blunda inte för era behov för då nedvärderar ni automatiskt er själva. Ni är fina som ni är! Så fort ångest och tvång vad gäller kost och träning är inblandat, är det något man borde stanna upp och se över. Vad är det grundläggande problemet?

Det ska vara lustfyllt att befinna sig i sin kropp. Jag är inte längre rädd för att se ut som jag gjort innan, mulliga Malin är så mycket mer JAG än den tunna versionen av mig.

Tänk om det skulle vara så lätt som att säga: Träna för att ni mår bra av det, ät gott (och näringsfullt) och lev livet fullt ut ! 

Kommentera