Mod att förändra

by on 23 december, 2013

Människan har till skillnad från djuren delat sig i två. Djur lever inte genom mentala bilder av sig själva, så de behöver inte heller bry sig om att skydda eller förstärka dessa bilder. De bara ÄR sig själva.

Nu har jag insett att genom min sårbarhet finner jag min styrka. Det är intressant att titta tillbaka i historien och förstå varför man skapar sina beteendemönster, och vad som hänt under barndomen som avgör hur man ser på sig själv.

Förändra

Jag har varit en dumdristig tonåring som flytt ifrån något jobbigt inombords, och har även varit väldigt taskig. Jag gick in i min trygga roll och kände: ”är jag kaxiga Malin kan ingen avslöja mig”, (observera att detta sker omedvetet). Oj, vad jag har kämpat med att fly ifrån mig själv och då var det lättare att trycka ner andra. Tänk på det alla ni som blivit nedtryckta av andra. Det handlar egentligen inte om er, utan om ”mobbarna” som inte trivs med sig själva och har behov av att nedvärdera andra för att må lite bättre själva. Det är lättare att spela en roll än att ta tag i de obearbetade känslorna inom sig själv. När jag nu vågar visa hela mig innebär det att jag även vågar visa mig sårbar.

Förlåt till alla där ute som fått ta min skit och fått taskiga kommentarer från mig på grund av att jag inte trivdes med mig själv.
Förlåt till alla killar jag utnyttjat.
Förlåt till alla tjejer som jag startat bråk med.
Förlåt till alla vakter på uteställen som fått lägga energi på mig när jag varit som jobbigast.
Förlåt till alla nära och kära som fått stå ut med mina beteenden när jag var som mest illa däran.
Förlåt till alla tysta personer som jag frusit ut för det enligt mig var ”konstigt att vara tyst”. Vilket högmod jag gick och bar på alltså…

Att jag varit både player och mobbare skäms jag inte lika mycket över längre. Jag håller på att försonas med min bakgrund och bearbetar allt jag gjort, men har en del kvar att förlåta hos mig själv. Jag har även tagit kontakt med personer jag sårat och bett om förlåtelse, i alla fall till de som velat träffa mig. Jag har all förståelse för de personer som inte vill träffa mig längre. När jag försonats med hela min historia kan jag älska mig själv fullt ut.

Det är en jobbig tid jag har bakom mig och det smärtar något fruktansvärt att titta närmare på det och gå in och känna hur det känns att vara Malin som tonåring igen, som den player, bekräftelsetorsk och mobbare jag var. Men jag är tacksam över att jag går igenom detta redan som 20 åring och inte kommer låta destruktiva beteenden styra mig något mer.

Utan ätstörningstiden hade jag nog aldrig tagit tag i min personliga utveckling, vilket hade blivit väldigt tråkigt nu när jag inser hur häftig denna inre resa är. Många människor går hela livet utan att ta reda på vilka de egentligen är, då det är lättare att fortsätta leva kvar bakom sin gamla roll/fasad istället för att våga förändra sig själva. Så visst hade det funkat att leva så. Men oj vad mycket spännande jag hade gått miste om då. Framför allt hade jag aldrig fått uppleva den frihet och lycka jag nu känner av att bara vara mig själv och kunna njuta av det.

Hur känns det att vara Du? Vem är du utan dina prestationer, utan rollen som ”killen på gymmet”, eller utan alkoholen som gör dig till den där roliga personen på helgerna? Man kan använda bl.a. träning, mat, jobb, sex, alkohol eller yttre bekräftelse på ett destruktivt sätt och fortsätta fly ifrån sig själv. Det är för många lättare att söka bekräftelse utifrån än att från hjärtat känna att man är bra precis som man är.

Börja se dig själv. Stå inte kvar på perrongen, våga kliva på tåget och börja din inre resa.

 

Kommentera